En betraktelse över en eskadersegling till Riga och andra hamnar runt bukten.
Redan 1989 gjorde vi en segling till Estland, den gången bara till Tallinn. Sovjet styrde fortfarande över hela Baltikum. Vid inklareringen i Pirita, den gamla Olympiahamnen från 1980, kom ryska gränssoldater ombord för koll av pass och eventuellt förbjudet gods.
Den estniska gästflaggan vi hissat beordrades vi att ta ner och istället hissa den sovjetiska. Endast två år senare, 1991, gjorde vi en ny eskadersegling till Estland till olika hamnar runt Rigabukten. Nu hade det sovjetiska trycket minskat. Det fanns en stark frihetsrörelse och bara två månader efter vår seglats förklarade sig Estland självständigt. De andra två baltiska staterna blev också fria ungefär samtidigt. 1992 gjorde vi en segling endast till Dagö, där vi under en vecka cyklade och turistade.
2002 ånyo en eskadersegling till Rigabukten, nu till nya hamnar och nya erfarenheter. 2009, efter att först avverkat polska hamnar, angjorde vi Klaipeda i Litauen och Liepaja i Lettland. 2011 deltog vi i NJK:s 150-års jubileum i Helsingfors och därefter seglade vi till estniska norra kusten, där vi besökte Vrangö, Tallinn, Nargö, Rågöarna, för nutida svenskar ganska okända öar.
Årets seglats var således den sjunde gången vi seglat i de baltiska farvattnen. De 27 år som gått sedan vår första färd till Tallinn har betytt oerhört mycket för utvecklingen i dessa länder. Våra första intryck för 27 år sedan var naturligtvis ledsamma. Allt verkade då slitet och delvis förfallet. Varuutbudet i affärer var mycket begränsat, restauranger få, hamnarna dåligt rustade, smutsiga och omoderna. Vid varje nytt besök har allt detta förändrats till det bättre. Städer har fått ansiktslyftningar och fräschör har skapats på de flesta håll. Hamnar har blivit supermoderna, fått genomgående utmärkt service. Idag kan man utan överdrift säga att baltiska hamnar i snitt har bättre, ja till och med mycket bättre standard än motsvarande svenska. Slutledning är sålunda: Våra baltiska grannländer har gjort enorma framsteg under dessa år. Låt oss hoppas att de får behålla sin frihet trots hotet från den stora fula grannen i öster.
Deltagare i eskadern
| Aniara | Johan och Rose-Marie Wahlgren | Scanner 39 |
| Espri | Carl Gustaf och Gunilla Wennerholm | Smaragd |
| Fragaria | Hans-Eckart Voss och Liselotte Björklund | Bavaria 30 |
| Kalypso | Ulf Nyman och Elisabet Lingö | Jeanneau 42 |
| Merica II | Hans-Roland och Ulrika Lindgren | Allegro 33 |
| Quale | Henk och Tineke van den Bout | Bavaria 40 |
Fem båtar Tobismedlemmar. Den sjätte, Quale, var gäst denna sommar, holländare som har båten i Sverige och uppskattar segling i våra vatten.
Espris första etapp var från Trosa till Ankarudden den 30 juni. Den 1 juli ankom Bruno Skog, förenade sig med oss för seglingen mot Riga. Bruno var ett välkommet tillskott i vår besättning, van och skicklig Smaragdseglare som han är. Nästa dag till Lauterhorn på Fårö, 60 n/m, i frisk SV bris, ankomst vid 19.00 tiden. Här låg redan Kalypso med extra besättning, Masse Rydmark och Carina Rasmanis.
Nästa dag seglade vi till närliggande marinan i Fårösund. Kryss med revade segel i sundet. I Marinan hade samtliga båtar samlats, liggedag den 2 juli, proviantering, cykeltur, sightseeing, och på kvällen smet Bruno upp till ett Café för att åse fotboll.
Följande dag klockan 04.00 lättade vi kurs mot Ventspils, Lettland, ca 90 n/m. Med en genomsnittsfart på 5 knop skulle det ta 18 timmar, det vill säga ankomst klockan 22.00. Vi gjorde lite bättre fart, ankom kl. 20.00. Vi hade tidvis bra vind, kunde föra spinnaker, vilket alltid är roligt. Vid inseglingen i Ventspils hamn fick vi en kraftig by, och förde faktiskt detta tjusiga segel ända in.
Ventspils yachthamn har förbättrats och moderniserats sen vi var här förra gången 2002. Hela staden är städad och fräsch. Som vi senare såg också i Riga, är man i Lettland mycket mån om sina parker, vilka är exemplariskt skötta med sköna blomsterarrangemang. Ventspils (under tyska och svenska tiden hette Windau) har varit en av Sovjetunionens stora exporthamnar, framför allt av olja, är fortfarande i det fria Lettland mycket viktig. Den har gamla anor, grundades under medeltiden. Vi åt under liggedagens kväll en trevlig middag på en pittoresk restaurang, där alla borden var gamla symaskiner. En extra liggedag på grund av alltför stark vind att segla.
Sålunda, avseglade vi den 6 juli mot nästa mål, Kuressaare på Ösel. Den här dagen var det istället så lite vind att vi tvingades gå för motor under större delen av färden. 63 n/m en dryg resa på detta sätt, ankomst sent på eftermiddagen. Kuressaare är stad och är viktig centralpunkt för de estniska öarna. Nästa dag hade vi en mycket trevlig och kunnig guide, Tina Sepp, som lotsade oss runt först i den stora borgen, från början under medeltiden säte för riddarordnar, livländska och tyska, senare för biskopen som härskade på uppdrag från Riga, huvudstad för dåvarande Livland. I modern tid har borgen tjänat som fängelse. Tina visade oss runt i staden, bland annat rådhuset, som ritats av en De La Gardie. En annan sevärdhet var den stora meteorkratern en halvtimmes bussfärd från centrum. Ösel är skulle man kunna säga pendang till Gotland. Öarna är ungefär lika stora, har liknande geografi och inte minst historia. Kuressaare har bytt namn några gånger, har hetat Arensburg under den tyska och svenska tiden, Kingisepp under den sovjetiska. På kvällen åt vi middag på en av de bättre restaurangerna i stan, tillsammans med Tina, då vi tackade henne för skickligt ciceronskap.
Nästa mål var Runö, svenskön mitt i Rigabukten (eller Livländska bukten som den också kallas). Ön befolkades tidigt av svenskar, enligt källor redan på 1200-talet. Under 700 år bodde här svenskar och ättlingar till dessa. Ett medeltida samhälle, självförsörjande, som fördrevs under 2:a världskriget av de sovjetiska ockupationstrupperna.
Idag finns ett fåtal gamla svenskar här med rötter i det gamla Runö. Vi hade här turen att bli guidade av Leif Strömfelt, boende på Runö under somrarna, men hans släkt har haft gården (där Leif nu bor) sedan 1600-talet. Han berättade målande hur livet varit förr och sedan hur kriget förändrat allting. Först sovjetisk sedan tysk och på nytt sovjetisk, hur svenskbefolkningen försökt anpassa sig till de främmande soldaterna, vilket gick ganska bra i de två första skedena, men inte i den sista, då ryssarna anklagade befolkningen för medlöperi med tyskar, och därför deporterade och fördrev alla. Många flydde till Sverige. Ön blev ganska öde, blev nästan som en fästning mitt i Rigabukten. Under senare tid har ön befolkats igen, nu med ester, som tagit över många av gårdarna. Några svenskar har återfått sina hus. Vi gick in i de båda kyrkorna som står alldeles intill varandra, den gamla byggd i mitten på 1600-talet, den nya i början av 1900. Den intill liggande kyrkogården med både gamla och nya gravar. Innan vi skildes från Leif Strömfelt åt vi en utsökt, i sin enkelhet, lunch, alldeles intill en öppen plats där det råkade vara Runö marknad den dagen.
Från Runö fortsatte vi den 10 juli till Riga, 55 n/m, i en V bris, ganska mycket spinnakergång. Inseglingen till Yachthamnen på floden Daugava är lång, en jättehamn kantad hela vägen av kajer med stora kranar. Som vanligt i baltiska hamnar stod hamnkapten på bryggan och tog emot. Riga är en mycket vacker stad med gamla anor, grundades på 1200-talet, var under medeltiden mäktig och befäst, omsluten av en två kilometer lång, över tio meter hög, tre meter tjock ringformad försvarsmur med 29 torn. Av detta återstår idag endast den yngsta av försvarsmurens portar, den så kallade Svenskporten, som uppfördes 1668. 1621 anföll Gustav II Adolf Riga. Lettland blev införlivat i det svenska riket 1660 och förblev det fram till freden i Nystad 1721 då det avträddes till Ryssland.
Att märka är att under den tid som skildras Lettland bestod av Livland och Kurland och del av nuvarande Estland. Gränser har flyttats hit och dit som följd av krig och konflikter. Intressant att Riga var den största och mest betydande staden i det svenska riket under denna period.
Riga är vackert
Om Stockholm säger man ibland Nordens Venedig; om Riga kanske man säger Nordens Paris. Den centrala staden är helt restaurerad. Mängder av vackra byggnader tjusar ögat. Enligt vad sagts skedde under 1800-talet en kraftig byggnads-boom. Skickliga internationella arkitekter fylkades hit. Tsardömet ville uppenbarligen visa hur rik och kulturell staden var. En stor välmående judisk befolkning byggde i sin stadsdel magnifika Jugendhus, som idag är turistattraktion. Kulturen frodas fortfarande bland annat i musiklivet. Riga har en vacker operabyggnad. Wagner bodde i Riga och under den tiden komponerade han sin opera “Den flygande Holländaren” inspirerad av en besvärlig sjöresa han gjort från Riga till England. Skickliga sångare kommer fram regelbundet och uppträder både lokalt och på internationella scener. Vidsträckta parkanläggningar, välskötta med mycket blommor imponerar. När man åker ut i de perifera delarna av staden möts man fortfarande av förfall, mycket av det som byggts under sovjettiden.
Vår mycket uppskattade besättningsman Bruno avmönstrade här och tog färjan till Stockholm. Han avlöstes av vår svåger och delägare Peder Melin som hade kommit med flyg från Sverige.
Vi hade nu nått en punkt i vår flykt då vi på Espri kände att vi ville ta en mer direkt hemsegling än den som planerats. Vår Peder (Peppe) hade ett trängande engagemang hemma på Blidö. Vi bestämde därför att segla tillbaka till Runö, medan eskadern, minus oss, fortsatte till Kuivizi, 49 n/m, norrut. Espris färd mot Runö genomfördes också efter först stiltje och senare en kraftig V motvind. I såväl Kuivizi som Runö blev vi fördröjda på grund av alltför hårda vindar. Peppe fick eld i baken, bråttom hem, tog färja till Pärnu och senare flyg till Sverige. Då valde Espri att förena sig ånyo med flocken, vilket skedde på Kinö, också före detta svenskö. Flocken hade anlänt en dag före oss, den 17, hade hunnit bese ön, bland annat beundrat kvinnor som fortfarande idag går klädda i folkdräkter till vardags.
På Espri hade vi under tiden funnit en annan kompetent besättningsmedlem, Ulla Jakobsson, som seglat med oss på Espri på en liknande rutt för 14 år sedan. I nästa hamn, Kuivasto på Moon, 36 n/m norrut från Kinö, anlände Ulla full av entusiasm. Vi var nu åter tre på Espri.
Nästa dag skulle vi vidare till Kärdla, Dagö (Kärdal under den svenska tiden), 42 n/m. Utsikterna var att det skulle vara nästan stiltje under förmiddagen, men att senare en kraftig N vind skulle komma. Eskadern startade därför tidigt, 04.00, för motor och flera fortsatte hela vägen till Kärdla för motor. Vi, emellertid, går väldigt dåligt för motor i stark motvind.
Därför valde vi att segla hela vägen (då vinden kom) i en härlig kryss, ankomst 17.30. Kärdlas hamn är helt restaurerad efter den förstörelse den lidit under kriget, vilket var roligt och tillfredsställande att konstatera. Man har satsat EU pengar och skapat en tjusig hamn. Kärdla är trädgårdsstaden, intagande skön och fräsch. Johan hade engagerat en mycket kunnig guide för en rundtur i buss på Dagö, besök på slottet Storhof nu restaurerat, lunch i Orjaku på sydspetsen, besök och uppklättring i den stora fyren Köpo, Östersjöns äldsta fyr, vidare på delvis krokiga vägar från sovjettiden. Dagö hade förr en ganska stor svensk folkgrupp. Under 1700-talet, då Katarina den Stora regerade i Ryssland och Dagö ingick i riket, kom svenskarna där i konflikt med länsherren, förvisades därför av Katarina till Ukraina, 1000 av vilka 500 kom fram. Idag i det som vi kallar gammelsvenskby finns ett 100-tal svensktalande ännu.
I Kärdla hade vi den 18 avslutningsmiddag på restaurangen i hamnen. Vi tackade vår Långtobis Ulf och Elisabet för utmärkt genomförd flykt, med utmärkt beröm godkänd. Vi hade haft fina seglingar, intressanta hamnbesök med många kulturella inslag, trevlig samvaro vid den traditionella drinken kl 18.00 varje dag, utflykter och restaurangbesök. Alla deltagare mycket tacksamma och nöjda, och entusiastiska.
Från Kärdla hemsegling mot Sverige. Espri gick till Sandhamn, vilket tog 24 timmar. De flesta andra gick via Finlands skärgård till Sverige. Alla är nu tillbaks i sina hemmahamnar.
Trosa den 21 augusti 2016
Carl Gustaf och Gunilla Wennerholm