Historik

Precis i samma veva då däcksspanten skulle tillverkas och monteras blev Lennart klar med ett antal 1:10 skalenliga prov på olika däcksdesigns. Versionen som han fastnade för har faktiskt två olika däckskurvationer per spant. En i mitten och en ca 35 cm in från vardera skrovsida räknat. Den här lite mer avancerade lösningen ger ett mycket vackrare däck än ett helt plant eller ett med en enda kurvation. Ett annat kännetecken Smaragden har är den vinklade förstäven. På pluggen var det faktiskt två vinklar, men Albinsson tyckte det var fult och spacklade barskt till näbben så att det bara en blev kvar. Anledningen till att man vinklar upp förstäven istället för fortsätta med samma linje är att man vill ta bort onödig vikt så långt fram på båten plus på grund av diverse andra mättekniska skäl på ”originalet”. Men visst gör den detaljen att vår båt ser ännu fräckare ut.

Arbetet fortsatte och i november 1973 drog en bärgningsbil ut den första Smaragden. En blå en. Sjösättning skedde i fruset vatten. Isen var så tjock under en av provseglingsdagarna att det gick inte att få in båten till bryggan, men vad gjorde det att det var vinter och kallt. Tänk er själva förväntningarna efter alla år av beräkningar, modellbyggen, plastarbete, sliparbete, etc. Seglen sydde Lennart själv och som ni ser på bilden har formen i focken ändrats ”något” sen dess. Ett rykte som jag har hört var att masten gick av på första seglingen pga. alldeles för tung kölvikt, men rykten ät ju bara rykten… Det var inte så med andra ord. Den guldfärgade Proctor-masten gick i och för sig av, men inte orsakat av något kölproblem inte. Det blåste nämligen bara 2-3 m/s och den konstaterade orsaken var materialfel i masten. Några tyckte dock att båten var för styv, så en bit av kölen smältes bort och plastades igen. Ca 350 kg lättare var alla nöjda med styvheten. Dag efter dag blev S1:an bättre och bättre, och en Rapid-seglare kontaktades för att agera sparringbåt. ”En baggis”, sa Rapid gänget kaxigt, men tji fick dom. Smaragden gick både högre och fortare i den lätta vinden.

Hur namnet kom till har också en rolig historia. Det kom till under en promenad på Avenyn i Göteborg, då Lennart fick syn på loggan som Sandéns Juvelerare har. ”Den skulle vara snygg som segelmärke”, tänkte han, och sen var det bara att börja välja emellan dom olika ädelstenarna diamant, rubin, smaragd etc.Jag har läst att Smaragden från början var konstruerad med genua som försegel, men novemberbilderna avslöjar att både fock och självskotarskena var med från början. Första gången en genua användes var på 1975 i Stockholm i en höstsegling in till Björkö i Mälaren på S3. Lennart lånade en mellangenua från en ½-tonnare och skotade den i relingslisten. S3:an skulle ha vunnit om inte tävlingen avblåsts 20 meter från mållinjen på grund av att maxtiden var nådd.
1977 vann Lennart med en Smaragd (numret okänt) Ornö Runt. Han slog den då mest framgångsrika Sveakryssaren med 50 meter vid målgången. Smaragden var fullt cruisingutrustad med läderklädda dynor, vattenburen värme, etcPrototypen hade ingen skädda och S1:ans roder var något större än det vi har idag. Storleken motsvarade dagens roder och skädda tillsammans, med andra ord var det en förlängning av rodrets framkant upp till skrovet. Detta gav en bättre roderverkningsgrad, men sämre hållfasthet. Skäddan kom när det blev aktuellt att serietillverka båten.Som tidig marknadsföring gjorde Lennart en affisch där han utmanade 12:an Sverige till kappsegling. Teoretiskt sett borde nämligen Smaragden ha bättre prestanda än denna. Pelle Pettersson svarade dock aldrig på utmaningen, men smaragden kommer leva ett antal år till så än är det inte för sent, Pelle.Jörgen Allén, 1999.